Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva

Ann Heberleins bok. Fick den av en vän härom veckan. Den är skrämmande. Hon flänger, saxar effektivt mellan livets toppar och dalar och lyckas balansera allt det som är livet så att ingen märker hur dåligt hon egentligen mår. Det blir en enorm påfrestning för inuti finns ett mörker så svart att hon bara vill sjunka ner i en sjö och inte leva, bara försvinna spårlöst. Hon planerar vilken klänning hon ska bära och det enda som håller tillbaka henne är tanken på barnen. Barnen, de moderslösa barnen. Hennes man verkar hon inte kunna känna annat än platonisk kärlek till.

Topparna är underbara medan dalarna blir ett rent helvete. Hon beskriver det så målande hur hon köper tulpaner i matchande färger och gör av med massor av pengar och bjuder hela bekantskapskretsen på fest i sin hypomana fas medan hon blir inåtvänd och deprimerad i sin depressiva fas. Men jag slås av hur hon lyckas hålla fasaden så väl. Det är som kroppen går på högvarv medan känslorna, psyket är nollat. Blandtillstånd tror jag det kallas på fackspråk. Hoppas Ann mår lite bättre nu.

Verkligen starkt att ge den bipolära sjukdomen ett ansikte, tack för det Ann Heberlein!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: