Ålen Åles mörker

Vad har Ålen Åle med grubblerier kring meningen med livet, döden och filosofi att göra? Ni vet den stackars ålen från Brantevik som levde i en brunn och som dog för ett år sedan 156 år gammal. Ann Heberlein inledde med frågan: Är det eftersträvansvärt att leva så länge som möjligt? Medellivslängden för en kvinna är 84 år, vad betyder det om man som Åle egentligen mest har ett fruktansvärt innehållslöst liv; en mörk och kall tillvaro utan spänning eller kärlek? Det går kanske inte en dag utan att jag tänker på förgängligheten, kanske är det min natur för så har jag tänkt sedan jag var fem år. Kunde inte ens titta på stjärnhimlen utan att få sådan fruktansvärd svindel att jag var tvungen att omedelbart sluta för tjugo år sedan. Nu kan jag det och det är ju skönt. Fast detta med att bli gammal, man vill ju förstås bli oerhört gammal OCH lycklig. Usch, det är här det blir SVART. Hur kan det någonsin vara värdigt att åldras? Jag känner mig fullkomlig frågande inför människor som längtar till rymden. Kanske man kan säga att jag undviker sådana människor reflexmässigt, de känns suspekta ja nästan farliga faktiskt. Som om inte livet är tillräckligt ångesfyllt! Människor som är som ålen Åle känner jag också, med undantaget att de stängt in sig i ett hus med en flaska och då finns det ju iallafall någon slags kärlek om än ganska tom och meningslös till sist. Stackars ålen Åle.  Jag grät när han dog och jag gråter varje gång jag tänker på honom.

2015-10-04 18.31.17-3_instant

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: