Kärleksmissbruk

Obehaglig igenkännande upplevelse att slutligen läsa Lena Anderssons ”Utan personligt ansvar”. Denna bok är långt mer skrämmande och berör mig mycket mer än den förra ”Egenmäktigt förfarande”.

För en kvinna som inte är ute efter att leva i limbo är Olof Sten en ambivalent, krävande, tigande, undflyende, förnekande, avvisande, motsägelsefull, karaktärslös, opportun och känslomässig tjuv! (Vilket för övrigt kanske borde vara straffbart har jag ofta tänkt.) En man som bygger sitt svaga varumärke genom att verka otillgänglig. En man utan mod och förstånd att inse att han behöver psykoanalys. En slags egoistisk distraktion för att utjämna ojämnvikten på kärlekskontot till den han verkligen älskar, dvs den svala hustrun och sannolikt även till någon av hans föräldrar. Den ambivalens hans uppvisar beror nog inte på att han någonsin HAR något att erbjuda utan tvärt om, för att dölja att han är alldeles tom innanför sina murar.

I slutet av boken får vi veta hur denna gode Olof egentligen är eller snarare INTE är för han är TOM, liknöjd och utan ambitioner. Jag mår fysiskt illa av kärleksojämlikhet och parasiterande på oskyldiga människor, men kan inte låta bli att inse att skulden tyvärr ligger på Ester själv. Frågan är om det var rätt att offentliggöra sveket som hon gjorde, även om jag gott kan förstå hennes desperation över att få ett slut på sitt eget kärleksmissbruk. Olof Sten hade ju trots allt aldrig lovat något, utan tvärt om, detta fanns mest i Esters förhoppning och genom att hon fortsatte umgås enligt hans arrangemang så accepterade hon automatiskt avtalet. Kommer så narcissisten själv slutligen tvingas betala något pga sin otroliga förmåga till förträngning av eget ansvar? Mycket osäkert. Men att självmedicinera verkar inte vara en lösning, inte heller för denna Olof Sten.

”Hon visade honom att hans liv fanns i en bättre version, och för det hatade han henne.”

”Inget lyser så i neon som den förnekelse ingen har efterfrågat.”

 Så här skriver Agneta Pleijel i DN om boken: ”De som vill läsa om kärlekens plåga och tillkortakommanden får full utdelning. Också de som vill svära över Ester Nilssons hopplösa beteende, varför ger hon inte upp? Man kan säga att en originell sak med Ester är att hon verkligen 1) tror på en äkta kärlek, metafysik säger somliga och 2) in i det sista vill övertyga sin älskare om kärlekens värde.

I den meningen är romanen en sedeskildring: mitt i sedernas förflackning, övergivandets praktik i samlevnad och samtid samt värdenas urholkning, finns här en människa som försvarar ett värde. Hon är uppriktig och sann. Hon är en modern och föga metafysisk person. Det befängda är att hon helt saknar skydd mot sin älskares uppenbaraambivalens, som leder till småljugande, halvsanning och tigande. Genom det får han makten.I en mening är Olof Sten också sann: han är gift och tänker inte överge sin fru. Men utan tvivel är han också kåt på Ester. Läsaren tänker att han nog är en rätt snäll man som vacklar i sina skuldkänslor, ömsom mot Ester och ömsom mot frun. Ambivalensen är en stor kraft i erotiken (jag är helt på Esters sida här, många kvinnor och jag har attraherats av manlig tvetydighet). Hon ser att han inte vågar överge den och letar tolkningar. En dag ska hon lyckas, tänker hon, vilket får många smärtsamt underhållande scener till följd.Olof Sten, en medioker skådespelare, kan ses som en typisk (manlig) representant för oklar självinsikt, ambivalens, strutsbeteende och acceptans av emotionell och moralisk tankeoreda. Han är redan en klassiker. Han anser att ”verkligheten skapas genom yttranden”. Medan han spelar på landsortsscenerna och uppsöks av Ester, översätter hon Gottlob Frege – 1800-talsmatematikern och språkanalytikern som är den analytiska filosofins upphovsman.Den analytiska filosofin, den logiska empirismen, gick på 30-talet vidare till språkkritik och utvecklades på 50-talet (via Wittgenstein) till studiet av talhandlingarna eller vad folk säger i vardagslivet. Där, som i den här romanen, spelar de performativa satserna stor roll (satser som varken är sanna eller falska utan något annat). En föregångsman var cambridgefilosofen J L Austin, också nämnd här. Han förekommer nog inte i så många svenska romaner.

– – –

Ester Nilssons misstag är att hon ställer upp en logiskt felaktig premiss för förhållandet. Olof kommer att överge sin fru för den sanna kärlek hon erbjuder i stället för hans dubbelliv. Hon är kompromisslös, medveten – och blind. Hur boken slutar tänker jag inte berätta, men den radikala Ester gör vad jag aldrig vågat eller velat som älskarinna och tredje part. Gudskelov tar hon dock inte livet av sig som Goethes Werther, en avlägsen släkting.

Ester Nilsson – egensinnigt, klyftigt och livfullt framskriven av sin författare – har nämligen säkrat sig en plats i litteraturen som typ, fiktion och referenspunkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: