Livet, detta erbjudande som stundtals känns för mycket för att kunna tas emot och göra rättvisa. Något så otroligt vackert och skört rakt i ens händer. Hur göra något sådant rättvisa? Det finns människor som gömmer sig i sina skrymslen för att detta inte går mer än ögonblicksvis. Och det finns de som skramlar jättehögt med sina saker. Men lycka kommer ju inte i storpack med jämn och marknadsanpassad distribution. I gastgramande rädsla för att vara medelmåtta. Detta smärtsamma fast ändå så trösterika. Jag förstår, men samtidigt så ångrar man sig nog efteråt. Jag menar i dödsögonblicket. Köp en katt och odla en växt. Eller måla en tavla eller gör en installation. Laga en måltid med kärlek. Bara det lilla kan vi göra. Men det kan vi ju. Vilket enastående erbjudande! Så skönt att det finns fördelar med hormonella humörsvängningar ändå. Nu börjar denna dagen. Detta enastående erbjudande.En självordnande tillställning. Låter ju new-age, jag kan inte leva med denna stillöshet, men jag måste ju.
En självordnande tillställning.
