Idag fick jag syn på det som inte längre är jag

Jag varnar känsliga läsare.

Jag tänker på åldrandet. Den typen av åldrande som inte bara innebär vishet utan nedbrytning av materia. Svårigheten att acceptera nuet. Jag står i skräckens kammare, alltså omklädningsrummet på H&M med det förskönande varma glödlampsljuset, och inser att nedbrytningen redan pågått ett bra tag. Det var alltså bra innan, samma slags ”innan” som alltså är nu när jag tittar på mig själv om tio år i samma omklädningsrum. Kontentan är att människan (dvs jag) är dum i huvudet.

Solglittret som gör sig bäst genom kamerans lins, genom tidens försonande efterkloka filter. Om du frågar mig vem jag är, så svarar jag konstnär. Om någon kunde spela upp den film jag har inom mig så skulle det mest likna en reklamfilm för Gucci. Bortom sagan lever alltså jag i det fula. Det stillastående vattnet. Med allt färre ögonblick av liv, njutning eller tillfredställelse. Som att gå igenom hela livet och vara ständigt kåt. Som att aldrig komma. Som att inte minnas att man kom. Som i idiotin att försöka fånga sin egen skugga.

Båten sjunker och det finns definitivt inte en livbåt till alla, det är en lögn. Människor föds eventuellt med lika värde, men dör inte med detsamma. Vi är vad vi väljer och klarar av. Måttet på värde är däremot inte vad man skulle kunna tro en summa på banken, eller ett fint jobb. Det är förmågan att få syn på sin existens och koppla den till den ständigt spelande filmen om mitt liv innan det är alldeles för sent. Och två. Att förstå och ta till sig att det aldrig kan vara för sent så länge man lever, eller att det inte går att stänga av. Eller att ingenting finns eller att allt finns bortom det verbalt eller konstnärligt formulerade.

Att aldrig vara nöjd  innebär att inte vilja riskera att befinna på livets högsta trappsteg, som innebär att bara kunna falla nedåt eller mer bokstavligt uttryckt, DÖ. Ingen vill falla, alla vill klättra.

Nu kan det bara bli bättre. Han befann sig på botten och titta på honom nu så fantastiskt! Ja, ni fattar. Så jag köper den gröna medaljongtapeten och tapetserar. Och jag ska bara ägna mig åt skapandet och det triviala insupandet denna våren. Aldrig mer jaga skuggan, eller kärlek/gillande från någon utomstående. Iallafall inte denna veckan.

nog.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: