Pippi som ensamstående tonårsmamma

 

När jag var liten så var Pippi Långstrump min stora förebild, det var så jag visste att jag skulle leva, Jag gillade inte människor nämnvärt, i synnerhet inte vuxna, och speciellt inte gubbar och andra vanliga skittråkiga typer. Jag gillade djur och jag sov med skorna på mig. Mina första djur var sniglar som jag av praktiska skäl tejpade fast koppel på för att de inte skulle rymma under tiden jag var i skolan. Minns att jag efter skolan fick samla in dem och ganska snart tröttnade jag på att ha sniglar som husdjur. Även flugor var tråkiga. Och grodor. Men sedan fick jag en ökenråtta, som jag faktiskt älskade trots att han aldrig gick att hålla annat än i svansroten om man ville ha någon form av fysisk kontakt med honom. Hans dagar avslutades tråkigt nog mycket tragiskt efter han fått en julkärve, som visade sig vara preparerad med råttgift. Det var blod överallt och i hörnet av buren låg Johannes. Mitt livs första krisreaktion. Min livs första råtta var död.

Likheterna mellan mig och Pippi är jag för insyltad för att uttala mig om, men jag tror även Pippi hade haft vissa svårigheter att hantera en sådan här händelse och för den delen hur tror ni hon skulle hantera rollen som tonårsmamma? Kanske är det en tanke du inte ens vill tänka?

Sjuksköterskan är däremot en roll jag haft dragning till tydligen. Inte för att jag älskar att ta hand om sjuka människor, utan att jag trott på, ja vad ska vi säga, ”kärleken” kanske, eller egentligen mer något så banalt som ”jämlikhet”. Så har det aldrig riktig blivit för mig och oklart om det blir så för någon egentligen? Risken är att beteendet lever kvar genom olika romantiska sagor som leder oss i fel riktning, då tänker jag främst på de små oskyldiga flickorna. En sådan jag själv var för si så där hundra år sedan. Fast tänk om sagorna ändå är sanna då är det ju dumt av mig att sitta här och säga motsatsen, så ”jag säger inget så har jag inget sagt”. Det sista sa min första pojkväns mamma som var raggarbrud alltid till mig. Det andra hon sa var ”det man inte vet har man inte ont av”, det var som en kommentar till att jag frågade om hon inte blev orolig eftersom hennes man så uppenbart var otrogen mot henne på sina affärsresor. Just den sista devisen känner jag mig dock säker på att jag är motståndare till. Otrohet är kanske det fulaste som finns trots allt.

Till mitt försvar kan jag berätta att det jag inte gjort är att öppna härbärge för missbrukare och alkoholister och andra halta och lytta i min sekelskifteslägenhet med kristallkronor. Jag har i och för sig tagit hand om många ganska skröpliga kattor, som jag klarsynt låtit somna in i de fall de inte haft haft några utsikter att repa sig eller varit allmänt gapiga. När jag tänker tillbaka och ser på balansräkningen blir jag arg på mig själv. Inte för att det är fel att vilja ta hand om levande varelser som har det tufft, men när det handlar om att ta hand om sådana som aldrig planerar att finnas där för dig så är det slöseri. Eller nu skulle Jesus bli arg? Jag känner mig sammanfattningsvis tveksam och försiktigt bitter till godhetstanken just nu. För hur kan det t ex komma sig att en man som inte är förmögen att ens ta hand om sig själv och sina egna kvalster kan husera så många olika parallella ”sjuksköterskor, älskarinnor, städerskor, sällskapsdamer och livläkare” när denna vederbörande faktiskt inte egentligen presterar något annat än besvikelser för någon?

Låter det hårt?

Jag är inte hård.

Kanske är det den största sorgen.

18380215_757152821149593_322123831395221504_n

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: