Så blir du en bättre pessimist

På min gata i stan bor många smaklösa människor med tom blick och föraktfull uppsyn, som ser ut som de försöker se ut som de bott i Monaco – vissa har väl även det who knows – och varannan butikslokal är någon slags skönhetsinstitut med skyltar som lovar rynkfria slanka kroppar med kurvorna på de rätta ställena. Resten är mest sunkiga ölhak för dem av de förmögna människorna som blivit alkoholister och så såklart caféer och så kallade konstgallerier (utan konst då) som de pensionerade fruarna till de smaklösa penningstarka männen driver för att de ska ha någonting att göra? De bilar som står på min gata är alla vräkiga precis som deras ägare, som alla bär mockasiner i olika grälla färger och lammullströjan knuten över axlarna i en annan jättegräll färg. Man kan säga att på min gata i stan finns allt för den smaklösa och penningstarke.

Låter det som jag inte trivs på min gata i stan? Det stämmer nog verkligen! Skulle säga att jag vantrivs på min gata i stan faktiskt. Men naturligtvis är min lägenhet underbar, som en våning i ett kråkslott. Mer om den någon annan dag.

Ett tag tänkte jag att de nog behöver mig här, men nu tänker jag att jag inte har tid eller lust att piffa upp så smaklösa människor. De människor som jag blir mest misstänksam mot är de som utbrister att de ”älskar att arbeta med människor. Jag menar finns det något vidrigare egentligen om vi ska vara ärliga? Ja, det skulle kanske vara att arbeta med dem som tvingat sig att tro att de älskar människor då? Jag är mörk i sinnet idag naturligtvis, av skäl jag inte kan prata om för ”så gör man inte”. Som väl är har jag ju precis gått en kurs i praktisk filosofi som just behandlade denna inriktning ”pessimismen”. Stor respekt för detta.

Den person som främst förknippas med denna inriktning är Schopenhauer vars livsfilosofi brukar betecknas som pessimistisk. Den var tydligt influerad av buddhismens livssyn.

Det centrala i människolivet enligt Schopenhauer är att vi människor har önskningar och begär som vi strävar efter att uppfylla. Problemet är bara att vi aldrig blir nöjda: så fort vi har tillfredsställt ett begär, väcks ett annat inom oss. Och när vi väl lyckas uppfylla en önskan så inser vi att vi egentligen inte blev lyckligare av det och så börjar vi önska oss något annat. Och så fortgår det. Livet är ett ekorrhjul där vi springer runt, runt, utan att någonsin komma till målet och sedan en dag så kommer tiden då vi snart ska dö och då blir vi hemskt förvånade och även ofta djupt deprimerade.

Schopenhauer ägnade sig mycket åt att fundera över kärlek och mänskliga relationer. En fråga han ägnade sig mycket åt var den om varför vi ofta blir kära i helt fel personer? Varför förälskar man sig i vissa människor, men inte i andra? Schopenhauers svar på detta blev att hela världsalltet drivs av en livsvilja. Denna vilja att leva, att finnas, är blind för allt utom fortlevnaden. När vi blir kära har vi alltså inte kontroll över oss själva, utan drivs av något större än oss, nämligen universums vilja till liv. Livsviljan tar inte hänsyn till dina individuella preferenser. Alltså kan du bli kär i en människa som på alla sätt är dålig för dig.

En annan av Schopenhauers berömda tankar är igelkottens dilemma. Det är en metafor som är till för att förklara problemet med mänskliga relationer. Igelkottens dilemma är följande: igelkotten vill vara nära andra igelkottar. Men igelkottar är väldigt taggiga, så ju närmare igelkotten kommer de andra, desto mer kommer hen att sticka de andra igelkottarna, och desto mer kommer hen själv att bli stucken.

Igelkottens dilemma är människans: är det bättre att vara i relationer med andra människor, och därmed såra dem och sig själv; eller bör man kanske avstå?

Schopenhauers lösningar av alla dessa problem är ständigt det negativa. Det enda sättet att undgå besvikelse är att sluta sträva. Det enda sättet att inte bli sårad är att sluta försöka vara nära andra människor. Pessimism? Ja, fast är pessimism motsatsen till optimism? Pessimisten är troligen den sista ”minoriteten” som fortfarande sitter instängd i sin garderob. Att nu outa sig som pessimist tillåter knappast samhällsklimatet. Och kan man tala om en bra och dålig pessimism? Den dåliga skulle då förknippas med cynism, nihilism och total uppgivenhet. Den goda med ett kritiskt sinnelag, anti-utopism kopplat till ett realistiskt förnuft, självironi och humor.

Pessimism kommer av det latinska ordet pessimus som betyder sämst. Dess språkliga motsats är alltså optimus, bäst. Därmed inte sagt att de entydigt är varandras motsatser, snarare ryms de i samma process, de verkar parallellt. Även pessimisten kan bära på en framtidstro, dock inte lika orubblig som optimistens. Därav följer också att pessimisten har lättare än optimisten att hantera den egna världsbildens sönderfall. I en elegant formulering ger den ideologiskt konservative amerikanske kolumnisten George F Will stöd för den tanken: ”Det trevliga med att vara pessimist är att man hela tiden antingen får rätt eller blir glatt överraskad.”

Eller är pessimismen ett modernt fenomen bland annat som en reaktion på filosofen Leibniz idé om att vi lever i den bästa av världar, en tankegång som Voltaire dissekerade och parodierade i romanen Candide. Voltaire kan därför med en lätt generalisering kallas den förste moderne pessimisten.

Jag citerar , litteraturkritiker SvD 2010: ”Det vore naturligtvis en överdrift att påstå att pessimismen skulle kunna bli ett mode. Försök har gjorts och genom den moderna historien finns det många tänkare som givit välformulerade uttryck för sin civilisationspessimism, alltifrån Voltaire till den finske filosofen Georg Henrik von Wright. Men pessimismen är ju till skillnad från diverse optimism- och lyckoläror en livshållning som inte kan exploateras för att sälja billiga recept för framgång, rikedom och välmående. Boktitlar som exempelvis, ”Så blir du en bättre pessimist”, ”Hjälp dig själv att svartmåla”, eller ”Lyssna till din inre röst: Ge upp!” är sannolikt inte välkomna på en tilltagande marknad för självhjälpsböcker. Nu när västvärlden står under ständig attack av allehanda optimism- och lyckomånglare är det lätt att göra gemensam sak med författaren Milan Kundera när denne utropar: ”optimism är opium för folket”.

Men kanske är det så att pessimismen endast bidar sin tid. Tro mig, det borde alltid finnas utrymme för en eller annan dysterkvist – inte minst som välbehövlig motkraft då och då.

..hos Tove Jansson förmedlas svärtan med humor och omtanke, deras figurer drabbar på ett helt annat sätt än i vuxenlitteraturens ofta obönhörliga allvar. Låt mig också exemplifiera med bisamråttan i en av Tove Janssons första Muminböcker Kometjakten. Bisamråttan är en bifgur, men den som skrämmer upp Mumintrollet och skapar den undergångsstämning som präglar berättelsen:

”Stör mig inte, sa bisamråttan. Spring och lek. Lek så länge du får leka. Vi kan ändå inte göra någonting åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt.

Vilken sak?! skrek trollet.

Jordens undergång förstås, förklarade bisamråttan lugnt.

Mumintrollet vände och rusade in i köket där hans mamma höll på med att laga morgonkaffe.

Mamma! Skrek han. Allting är grått och bisamråttan säger att jorden ska gå under! Kom och titta!”

Sen lägger sig bisamråttan i hängmattan och inväntar katastrofen med ett exemplar av Oswald Spenglers Västerlandets undergång.

–Tove Jansson driver rätt medvetet med honom och hans ödesmättade undergångstankar, säger litteraturprofessor Boel Westin. Tove Jansson läste mycket filosofi och det fanns mörka stråk hos henne, men hon var ingen utpräglad pessimist.

I bokens första kapitel The Anatomy of pessimism resonerar Dienstag om olika utgångspunkter för den moderna pessimismen. Grundtanken är att det råder en motsättning mellan livet och förnuftet. Med förnuftet analyserar, kritiserar och raserar vi människor de förhoppningar, utopier och andra trossystem som vi själva dras till i ambitionen att skapa ett bättre liv på jorden. Ja, det låter som ett slags moment 22 där tillvarons absurditet, resignationen inför tidens gång och alltings förgänglighet blandas med revolt och trots.

Dienstag delar också in pessimismen i olika undergrupper som kulturell, metafysisk, existentiell och dionysisk pessimism och till varje grupp knyter han framstående tänkare. Rousseau ger ansikte åt den kulturella medan Camus och Nietzsche får representera den existentiella respektive dionysiska pessimismen.

”Pessimismen framhåller gränserna, den oundvikliga okunnigheten, irrationaliteten, tillfälligheterna som stjälper de bäst lagda planerna. Den ser med skepsis på de lysande konstruktionerna”, skriver idéhistorikern och SvD-medarbetaren Svante Nordin i sin recension av Dienstags bok (under strecket 20/1-2007).

Men halt ett ögonblick! Det finns filosofer som inte alls skulle gå med på att pessimismen är en del av den filosofiska vetenskapen. Sven Ove Hansson, professor på KTH, är en av dem och när vi ses på hans arbetsrum i Tekniska Högskolan säger han frankt: ”Pessimismen är en livshållning, inte en filosofi.”

–För att en idé ska betraktas som en filosofi måste det gå att argumentera för den eller emot den. Det går inte att finna några rationella argument för en pessimistisk filosofi. Hur ska man ta reda på om detta är bra eller dåligt eller analysera dess effekter. Det handlar snarare om egenskaper hos människor ungefär som att man är lat, utåtriktad och så vidare.

–Jag skulle nog hellre säga att pessimismen är en aforismfilosofi, en uppsättning kluriga formuleringar.

Där placerar han också Schopenhauer, mycket till filosof var han inte. Hansson avvisar emellertid inte tanken att en optimistisk eller pessimistisk grundsyn kan påverka en människas agerande men för Sven Ove Hansson är de alltför enkla kategorier för att beskriva komplexa sammanhang. ”Vad är utvecklingsoptimism?”, frågar han med ett skeptiskt tonfall:

–Är den som anser att kärnkraften är den bästa och kanske också säkraste energikällan utvecklingsoptimist och den som är negativ till kärnkraften och pekar på dess faror utvecklingspessimist? … Filosofi eller ej, men pessimismen är ett sätt att med skepsis och förundran möta världen i stort som i smått, ett sätt att förhålla sig till livet och inte ett sätt att förhindra liv. Pessimism innebär, kort sagt, att man tar det säkra för det osäkra. Man kan inte förlora på det men däremot vinna något. Bara med den synen på livet blir man aldrig besviken.”

 

Friedrich Nietzsche accepterade Schopenhauers grundtankar, men drog helt andra slutsatser: vi ska inte sluta sträva och sluta vara med varandra, tvärtom. Det som gör livet värt att leva är inte att vi når mål och blir lyckliga, utan det är den ständiga strävan, smärtan, kampen och svårigheterna.

Boken jag borde skriva till mig själv är nog ”Så blir det du en bättre pessimist”. Kanske en nisch?

IMG_3076_instant

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: