Archive for ‘Om döden’

2017/06/19

Skapar vi ett samhälle som hyllar psykopatiska beteenden och individer som vi inte mår bra av eller är det tvärt om?

Kan inte svara på frågan ”Hur känns det?” eller ”Älskar du henne?” utan hjälp av psykoaktiva droger. Saker de berättar hänger inte ihop känslomässigt. Saknar spegelneuroner enligt forskarna. Kan inte känna andra människors känslor. Störningen överförs genetiskt via mammans DNA. Grandios självbild. Talar alltid utifrån sig själv. Använder ofta sex som medel för att få sin vilja fram. Spelar känslor. Känner ingenting. Kan inte gradera relationer känslomässigt, dvs känner varken mer eller mindre för någon. Betraktar människor som schackpjäser och är bara intresserad så länge du behövs för att uppfylla ett behov. Illojal och dålig moraluppfattning. Själva anser de sig ha en överlägsen moral såklart. Ofta ett uselt torftigt osammanhängande skriftspråk. Hatar sanning och fakta som inte bekräftar dem själva. Jätteduktiga på att manipulera och få empatiska människor att bli medberoende till dem. Säger att de inte behöver någon, men behöver alla. En konstant bekräftelsehunger som aldrig kan mättas. Lever i en ytlig lyx. Älskar status och har ofta t ex en stor lyxbil och Rolexklocka som i slutskedet av deras liv står i bjärt kontrast till det oändligt tomma smutsiga ensamma liv de egentligen lever. Ja, detta är alltså den olidligt ointressanta och osexiga psykopaten som är så bra på att få oss att tro på motsatsen.

Känslomässigt avstängda individer som klarar av att gå in i och ut ur de roller som omgivningen förväntar sig av dem premieras. Individer som är oförmögna till att vara i kärleksrelationer eller uppleva äkta känslor. Varför ser vi upp till människor som lider av kronisk tomhet och som måste spela känslor som situationen kräver?

Skapar vi ett samhälle som hyllar psykopatiska beteenden och individer som vi inte mår bra av eller är det tvärt om? Om vi låter oss styras av människor utan känslomässig inre förankring så styrs vi av sjukdom, vilket rimligen behöver innebära att människan som medkännande varelse är påväg att utrota sig själv utan att vi inser vad som pågår?

The Sociopath next door

 

 

Annonser
2017/06/11

Jag är rädd för slukhål

 

 

IMG_4356r_i_b_e_l_l_i_9_6_2017_23_30_38_540Screenshot 2017-06-11 23.48.58

Jag är rädd för:

  • Slukhål
  • Människor som är som slukhål
  • Att bli sjuk och dö en plågsam död
  • Att inte kunna göra det jag vill göra i livet
  • Folksamlingar av människor med dålig smak
2017/06/08

Don’t let the bastards grind you down

handsmadetaleScreenshot 2017-06-08 02.07.07Screenshot 2017-06-08 02.46.46Screenshot 2017-06-07 20.38.26Screenshot 2017-06-07 20.59.15Screenshot 2017-06-07 21.35.24Screenshot 2017-06-07 21.25.42Screenshot 2017-06-07 21.35.24Screenshot 2017-06-07 21.48.34Screenshot 2017-06-07 21.49.35Screenshot 2017-06-07 21.54.03Screenshot 2017-06-07 22.15.09

Konsinstallation. Enormt snyggt foto. Mardrömslikt tema, tyvärr inte så långt från den framtidsvision t ex USA:s nuvarande president står för eller andra högt verkliga företeelser som förekommer i vår samtid. Känner mig arg efteråt, långt efteråt. Nolite te bastardes carborundorum!

2017/06/07

Vad är ens döden känner jag när jag sitter här med tom kattbur och tittar på mitt första gosedjur av frotté!?!

r_i_b_e_l_l_i_2_6_2017_1_47_36_603

 

r_i_b_e_l_l_i_7_6_2017_12_33_2_905

Lillebror blev inte ens fem år. Redan som kattunge var han liten och svag och höll på att inte överleva de två första dygnen hos oss. Han klarade sig då. Det gjorde han inte idag. Stackars lilla fina Lillebror.

Vad är ens döden känner jag när jag sitter här med tom kattbur och tittar på mitt första gosedjur av frotté. Vad har vi kvar mer än fotografier, minnen och ett stort hål i hjärtat efteråt? Är livet verkligen så meningslöst, det verkar tyvärr så. Kommer sakna denna lilla försiktiga men kärleksfulla katt mycket.

2017/06/04

Det medicinska mysteriet med Bakteriell vaginos

Bakteriell vaginos (BV)

Om man har illaluktande flytningar som beror på bakteriebalansen i slidan kan det innebära att man har fått bakteriell vaginos. Det har tidigare ansetts vara ett ofarligt tillstånd, men besvären kan leda till ett försämrat skydd mot infektioner. Dessa infektioner kan sedan spridas till äggstockarna och livmodern. Vad bakteriell vaginos egentligen ska definieras som är omdebatterat. Vissa anser att det ska räknas som en sjukdom medan vissa anser att det enbart är en bakteriell rubbning i underlivet.

Det finns forskare som tror att bakteriell vaginos orsakas av utomstående bakterier. Sambandet mellan bakteriell vaginos och sexuell kontakt är oklart, men det har konstaterats att vaginos är vanligare bland kvinnor med fler sexuella partners. (*)

 

Fotnot (*): Eller att den man man lever med är otrogen kan ju också eventuellt visa sig vara förklaringen, om man inte vill skylla allt på kvinnan då, men det vill man ju oftast tydligen.

2017/06/02

We all have A limited number of Fucks to give

Screenshot 2017-06-02 02.21.15

Etiketter:
2017/05/26

Om jag förvandlas. När jag förvandlas. Jag har förvandlats.

r_i_b_e_l_l_i_26_5_2017_22_36_38_474

Om jag förvandlas. När jag förvandlas. Jag har förvandlats.

2017/05/24

Ta 4 betala för 1

A8670468-C89A-4D96-AEE0-A412123E385D

Detta unika erbjudande kan ju få rovdjur motstå. Själv tänker jag att jag måste undvika att delta i sådana kampanjer om jag inte vill åldras med raketfart. Jag har svårt att reda ut begreppen. Vad är offerrollsretorik och vad är regelrätt orättvisa? Det finns glädjeämnen och det finns smolk. Det är ungefär så långt jag kommer just nu. Lillebror överlever och vi överlever. Det är glädje eller iallafall tacksamhet.

2017/05/18

Det är inte jag det är du

r_i_b_e_l_l_i_18_5_2017_20_58_59_234

 

2017/05/15

DESPERATELY NEED INTEGRITY INTENSE TREATMENT!!!

Jag ”fick” världens bästa hårmask av Julia frisör sist. Den doftar kokos och håret blir mjukt. Hon klipper dessutom sansat, dvs hon undviker att klippa upp mitt hår, vilket ni ju kanske minns att jag hatar. Men det var inte detta som fick mig att publicera hårmasken, utan den geniala brandingen, som alltså är en direkt uppmaning till mig tänker jag mig: ”DESPERATELY NEED INTEGRITY INTENSE TREATMENT!!!” Det som tröstar mig i mörkret är konsten, eller min egen och andras kreativitet (vilket för övrigt är motsatsen till narcissism). Tova Berglund #tovaberglund säger jag bara, vilket geni hon är. Det pirrar och värker i hela kroppen för jag förstår inte hur jag ska kunna leva utan att få ha dessa skulpturer runt mig ständigt. Blandar henne här med #louisebourgeois. Gode gud, imorgon ska jag vakna. Och jag som aldrig kan sova.

2017/05/14

Blackeyed women

drowneddrowned2yourangel

Stor oro som resulterat i ilska denna veckan för människor och kattdjur jag älskar och mig själv som jag också älskar. Även trött på saker som att samtidigt ha inneboende Kines, men det är naturligtvis bara för att jag inte mår bra annars är ju denna post-med-doc-kines jättebra såklart. Möjligen är ”kränkt” inte det rätta ordet. Sliten är däremot ett ord jag tänker på. Vi får se var detta kaos kommer leda till för ordning, via vilka sorger då.

Etiketter: , ,
2017/05/12

Allt som kan göra människan lycklig i en kvart är ju bra, men om du vill träffa gud sök i naturen. Och nej, jag är inte din vita kanin! Du blandade ihop mig med någon annan.

18382101_1889697067975809_1016906160994779136_n_instant

17661792_1319130961513806_2289144859266646016_n_instant

Naglar: #Frida Selkirk (tror jag)

Lösögonfransar.

Löskrage.

Löskuk.

Löshår.

Lösnaglar (som jag ju roat mig mycket de senaste åren)

Allt som kan göra människan lycklig i en kvart är ju bra, men om du vill träffa gud sök i naturen. Och nej, jag är inte din vita kanin! Du blandade ihop mig med någon annan.

Uppenbarligen.

 

2017/05/10

Så blir du en bättre pessimist

På min gata i stan bor många smaklösa människor med tom blick och föraktfull uppsyn, som ser ut som de försöker se ut som de bott i Monaco – vissa har väl även det who knows – och varannan butikslokal är någon slags skönhetsinstitut med skyltar som lovar rynkfria slanka kroppar med kurvorna på de rätta ställena. Resten är mest sunkiga ölhak för dem av de förmögna människorna som blivit alkoholister och så såklart caféer och så kallade konstgallerier (utan konst då) som de pensionerade fruarna till de smaklösa penningstarka männen driver för att de ska ha någonting att göra? De bilar som står på min gata är alla vräkiga precis som deras ägare, som alla bär mockasiner i olika grälla färger och lammullströjan knuten över axlarna i en annan jättegräll färg. Man kan säga att på min gata i stan finns allt för den smaklösa och penningstarke.

Låter det som jag inte trivs på min gata i stan? Det stämmer nog verkligen! Skulle säga att jag vantrivs på min gata i stan faktiskt. Men naturligtvis är min lägenhet underbar, som en våning i ett kråkslott. Mer om den någon annan dag.

Ett tag tänkte jag att de nog behöver mig här, men nu tänker jag att jag inte har tid eller lust att piffa upp så smaklösa människor. De människor som jag blir mest misstänksam mot är de som utbrister att de ”älskar att arbeta med människor. Jag menar finns det något vidrigare egentligen om vi ska vara ärliga? Ja, det skulle kanske vara att arbeta med dem som tvingat sig att tro att de älskar människor då? Jag är mörk i sinnet idag naturligtvis, av skäl jag inte kan prata om för ”så gör man inte”. Som väl är har jag ju precis gått en kurs i praktisk filosofi som just behandlade denna inriktning ”pessimismen”. Stor respekt för detta.

Den person som främst förknippas med denna inriktning är Schopenhauer vars livsfilosofi brukar betecknas som pessimistisk. Den var tydligt influerad av buddhismens livssyn.

Det centrala i människolivet enligt Schopenhauer är att vi människor har önskningar och begär som vi strävar efter att uppfylla. Problemet är bara att vi aldrig blir nöjda: så fort vi har tillfredsställt ett begär, väcks ett annat inom oss. Och när vi väl lyckas uppfylla en önskan så inser vi att vi egentligen inte blev lyckligare av det och så börjar vi önska oss något annat. Och så fortgår det. Livet är ett ekorrhjul där vi springer runt, runt, utan att någonsin komma till målet och sedan en dag så kommer tiden då vi snart ska dö och då blir vi hemskt förvånade och även ofta djupt deprimerade.

Schopenhauer ägnade sig mycket åt att fundera över kärlek och mänskliga relationer. En fråga han ägnade sig mycket åt var den om varför vi ofta blir kära i helt fel personer? Varför förälskar man sig i vissa människor, men inte i andra? Schopenhauers svar på detta blev att hela världsalltet drivs av en livsvilja. Denna vilja att leva, att finnas, är blind för allt utom fortlevnaden. När vi blir kära har vi alltså inte kontroll över oss själva, utan drivs av något större än oss, nämligen universums vilja till liv. Livsviljan tar inte hänsyn till dina individuella preferenser. Alltså kan du bli kär i en människa som på alla sätt är dålig för dig.

En annan av Schopenhauers berömda tankar är igelkottens dilemma. Det är en metafor som är till för att förklara problemet med mänskliga relationer. Igelkottens dilemma är följande: igelkotten vill vara nära andra igelkottar. Men igelkottar är väldigt taggiga, så ju närmare igelkotten kommer de andra, desto mer kommer hen att sticka de andra igelkottarna, och desto mer kommer hen själv att bli stucken.

Igelkottens dilemma är människans: är det bättre att vara i relationer med andra människor, och därmed såra dem och sig själv; eller bör man kanske avstå?

Schopenhauers lösningar av alla dessa problem är ständigt det negativa. Det enda sättet att undgå besvikelse är att sluta sträva. Det enda sättet att inte bli sårad är att sluta försöka vara nära andra människor. Pessimism? Ja, fast är pessimism motsatsen till optimism? Pessimisten är troligen den sista ”minoriteten” som fortfarande sitter instängd i sin garderob. Att nu outa sig som pessimist tillåter knappast samhällsklimatet. Och kan man tala om en bra och dålig pessimism? Den dåliga skulle då förknippas med cynism, nihilism och total uppgivenhet. Den goda med ett kritiskt sinnelag, anti-utopism kopplat till ett realistiskt förnuft, självironi och humor.

Pessimism kommer av det latinska ordet pessimus som betyder sämst. Dess språkliga motsats är alltså optimus, bäst. Därmed inte sagt att de entydigt är varandras motsatser, snarare ryms de i samma process, de verkar parallellt. Även pessimisten kan bära på en framtidstro, dock inte lika orubblig som optimistens. Därav följer också att pessimisten har lättare än optimisten att hantera den egna världsbildens sönderfall. I en elegant formulering ger den ideologiskt konservative amerikanske kolumnisten George F Will stöd för den tanken: ”Det trevliga med att vara pessimist är att man hela tiden antingen får rätt eller blir glatt överraskad.”

Eller är pessimismen ett modernt fenomen bland annat som en reaktion på filosofen Leibniz idé om att vi lever i den bästa av världar, en tankegång som Voltaire dissekerade och parodierade i romanen Candide. Voltaire kan därför med en lätt generalisering kallas den förste moderne pessimisten.

Jag citerar , litteraturkritiker SvD 2010: ”Det vore naturligtvis en överdrift att påstå att pessimismen skulle kunna bli ett mode. Försök har gjorts och genom den moderna historien finns det många tänkare som givit välformulerade uttryck för sin civilisationspessimism, alltifrån Voltaire till den finske filosofen Georg Henrik von Wright. Men pessimismen är ju till skillnad från diverse optimism- och lyckoläror en livshållning som inte kan exploateras för att sälja billiga recept för framgång, rikedom och välmående. Boktitlar som exempelvis, ”Så blir du en bättre pessimist”, ”Hjälp dig själv att svartmåla”, eller ”Lyssna till din inre röst: Ge upp!” är sannolikt inte välkomna på en tilltagande marknad för självhjälpsböcker. Nu när västvärlden står under ständig attack av allehanda optimism- och lyckomånglare är det lätt att göra gemensam sak med författaren Milan Kundera när denne utropar: ”optimism är opium för folket”.

Men kanske är det så att pessimismen endast bidar sin tid. Tro mig, det borde alltid finnas utrymme för en eller annan dysterkvist – inte minst som välbehövlig motkraft då och då.

..hos Tove Jansson förmedlas svärtan med humor och omtanke, deras figurer drabbar på ett helt annat sätt än i vuxenlitteraturens ofta obönhörliga allvar. Låt mig också exemplifiera med bisamråttan i en av Tove Janssons första Muminböcker Kometjakten. Bisamråttan är en bifgur, men den som skrämmer upp Mumintrollet och skapar den undergångsstämning som präglar berättelsen:

”Stör mig inte, sa bisamråttan. Spring och lek. Lek så länge du får leka. Vi kan ändå inte göra någonting åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt.

Vilken sak?! skrek trollet.

Jordens undergång förstås, förklarade bisamråttan lugnt.

Mumintrollet vände och rusade in i köket där hans mamma höll på med att laga morgonkaffe.

Mamma! Skrek han. Allting är grått och bisamråttan säger att jorden ska gå under! Kom och titta!”

Sen lägger sig bisamråttan i hängmattan och inväntar katastrofen med ett exemplar av Oswald Spenglers Västerlandets undergång.

–Tove Jansson driver rätt medvetet med honom och hans ödesmättade undergångstankar, säger litteraturprofessor Boel Westin. Tove Jansson läste mycket filosofi och det fanns mörka stråk hos henne, men hon var ingen utpräglad pessimist.

I bokens första kapitel The Anatomy of pessimism resonerar Dienstag om olika utgångspunkter för den moderna pessimismen. Grundtanken är att det råder en motsättning mellan livet och förnuftet. Med förnuftet analyserar, kritiserar och raserar vi människor de förhoppningar, utopier och andra trossystem som vi själva dras till i ambitionen att skapa ett bättre liv på jorden. Ja, det låter som ett slags moment 22 där tillvarons absurditet, resignationen inför tidens gång och alltings förgänglighet blandas med revolt och trots.

Dienstag delar också in pessimismen i olika undergrupper som kulturell, metafysisk, existentiell och dionysisk pessimism och till varje grupp knyter han framstående tänkare. Rousseau ger ansikte åt den kulturella medan Camus och Nietzsche får representera den existentiella respektive dionysiska pessimismen.

”Pessimismen framhåller gränserna, den oundvikliga okunnigheten, irrationaliteten, tillfälligheterna som stjälper de bäst lagda planerna. Den ser med skepsis på de lysande konstruktionerna”, skriver idéhistorikern och SvD-medarbetaren Svante Nordin i sin recension av Dienstags bok (under strecket 20/1-2007).

Men halt ett ögonblick! Det finns filosofer som inte alls skulle gå med på att pessimismen är en del av den filosofiska vetenskapen. Sven Ove Hansson, professor på KTH, är en av dem och när vi ses på hans arbetsrum i Tekniska Högskolan säger han frankt: ”Pessimismen är en livshållning, inte en filosofi.”

–För att en idé ska betraktas som en filosofi måste det gå att argumentera för den eller emot den. Det går inte att finna några rationella argument för en pessimistisk filosofi. Hur ska man ta reda på om detta är bra eller dåligt eller analysera dess effekter. Det handlar snarare om egenskaper hos människor ungefär som att man är lat, utåtriktad och så vidare.

–Jag skulle nog hellre säga att pessimismen är en aforismfilosofi, en uppsättning kluriga formuleringar.

Där placerar han också Schopenhauer, mycket till filosof var han inte. Hansson avvisar emellertid inte tanken att en optimistisk eller pessimistisk grundsyn kan påverka en människas agerande men för Sven Ove Hansson är de alltför enkla kategorier för att beskriva komplexa sammanhang. ”Vad är utvecklingsoptimism?”, frågar han med ett skeptiskt tonfall:

–Är den som anser att kärnkraften är den bästa och kanske också säkraste energikällan utvecklingsoptimist och den som är negativ till kärnkraften och pekar på dess faror utvecklingspessimist? … Filosofi eller ej, men pessimismen är ett sätt att med skepsis och förundran möta världen i stort som i smått, ett sätt att förhålla sig till livet och inte ett sätt att förhindra liv. Pessimism innebär, kort sagt, att man tar det säkra för det osäkra. Man kan inte förlora på det men däremot vinna något. Bara med den synen på livet blir man aldrig besviken.”

 

Friedrich Nietzsche accepterade Schopenhauers grundtankar, men drog helt andra slutsatser: vi ska inte sluta sträva och sluta vara med varandra, tvärtom. Det som gör livet värt att leva är inte att vi når mål och blir lyckliga, utan det är den ständiga strävan, smärtan, kampen och svårigheterna.

Boken jag borde skriva till mig själv är nog ”Så blir det du en bättre pessimist”. Kanske en nisch?

IMG_3076_instant

 

2017/05/08

Pippi som ensamstående tonårsmamma

 

 

När jag var liten så var Pippi Långstrump min stora förebild, det var så jag visste att jag skulle leva, Jag gillade inte människor nämnvärt, i synnerhet inte vuxna, och speciellt inte gubbar och andra vanliga skittråkiga typer. Jag gillade djur och jag sov med skorna på mig. Mina första djur var sniglar som jag av praktiska skäl tejpade fast koppel på för att de inte skulle rymma under tiden jag var i skolan. Minns att jag efter skolan fick samla in dem och ganska snart tröttnade jag på att ha sniglar som husdjur. Även flugor var tråkiga. Och grodor. Men sedan fick jag en ökenråtta, som jag faktiskt älskade trots att han aldrig gick att hålla annat än i svansroten om man ville ha någon form av fysisk kontakt med honom. Hans dagar avslutades tråkigt nog mycket tragiskt efter han fått en julkärve, som visade sig vara preparerad med råttgift. Det var blod överallt och i hörnet av buren låg Johannes. Mitt livs första krisreaktion. Min livs första råtta var död.

Likheterna mellan mig och Pippi är jag för insyltad för att uttala mig om, men jag tror även Pippi hade haft vissa svårigheter att hantera en sådan här händelse och för den delen hur tror ni hon skulle hantera rollen som tonårsmamma? Kanske är det en tanke du inte ens vill tänka?

Sjuksköterskan är däremot en roll jag haft dragning till tydligen. Inte för att jag älskar att ta hand om sjuka människor, utan att jag trott på, ja vad ska vi säga, ”kärleken” kanske, eller egentligen mer något så banalt som ”jämlikhet”. Så har det aldrig riktig blivit för mig och oklart om det blir så för någon egentligen? Risken är att beteendet lever kvar genom olika romantiska sagor som leder oss i fel riktning, då tänker jag främst på de små oskyldiga flickorna. En sådan jag själv var för si så där hundra år sedan. Fast tänk om sagorna ändå är sanna då är det ju dumt av mig att sitta här och säga motsatsen, så ”jag säger inget så har jag inget sagt”. Det sista sa min första pojkväns mamma som var raggarbrud alltid till mig. Det andra hon sa var ”det man inte vet har man inte ont av”, det var som en kommentar till att jag frågade om hon inte blev orolig eftersom hennes man så uppenbart var otrogen mot henne på sina affärsresor. Just den sista devisen känner jag mig dock säker på att jag är motståndare till. Otrohet är kanske det fulaste som finns trots allt.

Till mitt försvar kan jag berätta att det jag inte gjort är att öppna härbärge för missbrukare och alkoholister och andra halta och lytta i min sekelskifteslägenhet med kristallkronor. Jag har i och för sig tagit hand om många ganska skröpliga kattor, som jag klarsynt låtit somna in i de fall de inte haft haft några utsikter att repa sig eller varit allmänt gapiga. När jag tänker tillbaka och ser på balansräkningen blir jag arg på mig själv. Inte för att det är fel att vilja ta hand om levande varelser som har det tufft, men när det handlar om att ta hand om sådana som aldrig planerar att finnas där för dig så är det slöseri. Eller nu skulle Jesus bli arg? Jag känner mig sammanfattningsvis tveksam och försiktigt bitter till godhetstanken just nu. För hur kan det t ex komma sig att en man som inte är förmögen att ens ta hand om sig själv och sina egna kvalster kan husera så många olika parallella ”sjuksköterskor, älskarinnor, städerskor, sällskapsdamer och livläkare” när denna vederbörande faktiskt inte egentligen presterar något annat än besvikelser för någon?

Låter det hårt?

Jag är inte hård.

Kanske är det den största sorgen.

18380215_757152821149593_322123831395221504_n

2017/05/01

En helt ofiltrerad verklighet skulle göra mig svårhanterlig

 

Det är modernt för människor att lägga upp ”ofiltrerade” bilder på sig själva. Stolt deklarerar man att  ”så här ser jag faktiskt ut” och så ser man varenda por, plita, ärr och rynka som aldrig någonsin syns för blotta ögat. Samtidigt säger de att det ”hatar filter”. Som att verklighen ser ut i närheten av det som fastnar på ett tvådimensionellt fotografi då!

Som att EN gemensam verklighet finns.

Som att någon någonsin orkar ta in verkligheten som den är, om det nu finns något som kan betraktas som det ”sanna varat”?

Det vi uppfattar är ju inte ens i närheten av det som vi lyckas uppfatta. Vi kompenserar automatiskt för svagheter och fokuserar på sådant vi älskar. Vissa människor förekommer ständigt i motljusskimmer, medan sötsakerna får fokus. Personligen tar jag inte in verklighetens fulhet mer än i korta sekvenser. När jag städar gör jag ju det, och därav vreden. En helt ofiltrerad verklighet skulle göra mig svårhanterlig, så jag skonar alla från det.

Verkligheten är subjektiv, manipulerad och dynamisk. Finns därför ingen poäng att försöka ”se verkligheten som den är”.

Etiketter:
2017/04/30

Den odödliga dandyn och den babyblå hjärnan 

”Det var fan vad dom är duktiga. Jag vet ingenting om mig själv – men dom vet allt.”

Screenshot 2017-05-01 01.45.47

Screenshot 2017-04-29 15.32.02

Den skendöda dandyn.

Den oroliga.

Inte roliga.

Det jag begär.

Du kallade det ”tutti-frutti”.

Motsatsen alltså.

Men den babyblå delen av hjärnan lyssnade inte.

Och tiden går.

Fortfarande.

För fort.

Etiketter: ,
2017/04/27

Konstnärliga skönhetsupplevelser och känslomässigt slarv

18160653_284912811960806_3854030886647365632_nil_570xN.645486198_c43x

29-5-fasan-2-stor18013621_1256916337759739_6874763119151808512_n

Dagen började med att jag hittade en död fasan (av hankön) på min gård. En liten pöl med blod hade runnit ur hans näbb och ögonen var öppna. Direkt tänkte jag att det måste vara ett tecken på död. Du var naturligtvis inte död, som vanligt. Aldrig tidigare sett så rubinrött blod. Slog mig även att Fasanen måste inspirerat Gucci och Den döende Dandyn/Dardel. Funderar fortfarande på vad en fasan gjorde på min gård i centrala Göteborg en onsdag kväll?

Fick kort därefter ytterligare en konstnärlig skönhetsupplevelse på temat färg. Pistage och olika färger av ”häst-brun” är en hemlig regelbundet uppblossande fantasi jag har. Tyvärr tycker jag inte alls om socker och fett i kombination, så bakelser förekommer väldigt sällan. Har även färdigstället ett helt rum snart. Veckans life-hack måste vara att aldrig någonsin ändra färg på väggarna, eftersom det då inte syns det minsta om man slarvar. Jag lyckades faktiskt slarva utan att det syns. Då och bara då funkar det att slarva. Känslomässigt slarv är däremot det värsta jag vet. Slöseri med tid.

Den döende dandyn, Den döende dandyn av Nils Dardel.

2017/04/13

På min gravsten kan det stå: ”Dog av brustet hjärta iklädd presentsnören.”

IMG_087817663251_1257785574291005_8727451872790577152_n (1)17881058_245476595921353_4017523605658140672_n (1)17931873_417568858603316_3384702913812103168_n17932248_441028332931515_119618726139002880_n

Inser igen, även denna våren, vid samma tid ungefär att jag aldrig kommer bli gammal och vis nog för att låta bli att tro på den kärleksfulla framtiden. Med rätt ögon är det självklart charmerande. Slog in mig i presentband. trots att du avskyr att ta emot presenter. Mognaden innebär kanske att inse att jag är outtröttlig.  På min gravsten kan det stå: ”Dog av brustet hjärta iklädd presentsnören.”

Varning för vårkänslor? Men lite heder åt ”tomteblosset” för det lilla ändå. Jag tror på att vara autentisk. Men har en fråga: Är underbart verkligen alltid kort? Apropå tomtebloss

5A29B4C8-5A7D-4A06-B6FD-E48D502997BB

2017/04/08

De likstela leendenas vår

sysselsättningar som korrelerar

utan kausalitet

teater

meningslös färdigtuggad smaklös teater

med citronmelisskvist

de likstela leendenas vår

de uppspacklade

masstillverkade

människornas

triviala falsksång

de likstela leendenas vår

de levande självbegravda

frivilligarbetarna i strid ström

förhårdnader på dina ovårdade fötter

som en direkt följd av

egenproducerad vanvård

av instabila jättefötter

– ”önskarinteflyktinghjälp” 

– ”varningförsjälvmordsbombare”

– ”dödligsmitta”

– ”taralltgeringettillbaka”

oberoende verksamheter

de likstela leendenas vår

allt som finns oberoende av oss

som skiter i det ovan sagda

 

 

 

2017/02/18

Jag tar avstånd från alla känslor som förföljer mina tankar!

Ja, ”herre gud”? Ibland saknar jag en man med resurser i mitt liv och sedan vaknar jag med ett ryck och förstår att DEN TANKEN är förmodligen den som gör att patriarkatet inte självdött ännu.  Och då känns ju livet lite som det kommit igång igen.

2016/12/29

Kommer nog bli jättebra på det när jag är död

img_0618img_0632img_0630

Tillgängliga ångestdämpare 2016: Tinder, Likes, Selfies, Filter, Podcasts, Super-food, Botox, Fillers, Exfoliering och så de gamla vanliga drogerna förstås. Jag är en dålig knarkare. Bara kräks. Egentligen biter bara glitter, katter, blommor och skogen. Vill äta varandra levande om det gick. Vill fly, men det hjälper inte. Systemet är känsligt. Grådagar förvandlas till solskensdagar. Vackra dagar går över. Helt utan hjälp.

Någon sa: ”sluta sök uppmärksamhet”. Jag svarade: ”kommer nog bli jättebra på det när jag är död”.

2016/12/27

Jag behöver träffa Jesus

15538376_385599561789648_5476850697091678208_n

Det började med att jag försökte släcka en eld, en liten. Jag klippte mig hos en galen frisör från England som liksom dansade omkring mig med saxen i mitt hår. Jag var trött och hörde mig själv säga: ”only the split ends”. Det slutade i katastrof. Det fortsatte med att jag sedan kom på den så för mig typiska lösningen att jag fixar det själv. Jag får snilleblixtar. Fråga mina ex. Det är på gott och ont. Har man humor kan det vara roligt. Men denna gången är det bara tragiskt. Ligger nu här och ser ut som en sinnessjuk som klippt sig själv med häcksaxen. Behöver ha klämmor för att ens kunna ha en bun. Jag inser att kanske detta vill tala till mig, men hur? Att jag ska vara tacksam, mer tacksam? Att jag ska vara rädd om det jag har? Att jag ska förstå att det inte hänger på håret? På håret? Nej, såklart inte. Men varför alla dessa prövningar?

Var även ute på juldagen, en upplevelse jag borde ha skonat mig själv ifrån. Orkar inte ens kommentera. Samma budskap där, jag måste lära mig att vara rädd om mig. Hur mycket kan gå fel i en kvinnas liv egentligen? Småsaker kan tyckas men om jag säger ONLY THE SPLIT ENDS så vill jag ju inte se ut som Rulle! Jag har naturligtvis bara mig själv att skylla. Kanske är det det som gör mig så nedstämd? Också det faktum att något så ytligt som hår och utseende får mig så ut balans. Det växer ut, det går att rätta till, det löser sig… Förmodligen en postreaktion, alltså det straffar sig att vara alldeles för stark.

Jag behöver träffa Jesus.

Ögonskuggan blev iaf bra. Make Up Store Marilyn

img_5825-1024x605

 

2016/12/19

Hade det inte varit för att denna motbjudande grandiosa manstyp äger huvudparten av världens resurser så hade jag inte brytt mig

Här är ett helt vanligt utdrag från vad en helt ”vanlig norsk företagsledare” menar att han har rätt att kräva då han helt ogenerat ligger ute på en dejtingapp utan sin frus vetskap förstås. Han börjar med att oprovocerat bombardera mig med 10 osmakliga bilder på sin kropp och sitt ännu fulare ansikte. Helt okommenterat låter sedan detta charmtroll meddela att han nu alltså har RÄTT att få motsvarande i retur av mig. Ja, faktiskt så hävdar han att det är ju helt NORMALT, alltså han menar att kvinnor generellt bör visa bilder på sin kropp, och vill de inte det så drar han slutsatsen att det beror på att: 1.) ”jag inte har en kropp att visa upp” 2.) ”jag är ett psycho”. Nästa exempel är en stafettläkare som av någon anledning fått för sig att jag SÄLJER sex och börjar genast tala om priset. Detta efter han sagt både sitt för- och efternamn.

Hade det inte varit för att denna motbjudande grandiosa manstyp äger huvudparten av världens resurser så hade jag inte brytt mig.

Tyvärr är detta bara TVÅ exempel. Problemet är strukturellt naturligtvis.

screenshot-2016-12-18-19-52-42

screenshot-2016-12-18-22-10-36

15534829_341233716262970_2751480818617548800_n

15337154_1914038988830766_2163459805354655744_n

Kommentar: Till män som på något sätt känner sig orättvist utpekade vill jag säga att jag hatar INTE män generellt, jag älskar många av er, men vi behöver gemensamt arbeta för att få bort denna typ av beteenden för allas bästa.

2016/12/12

Vet du vad, det kanske inte går

 

 

 

”Kvinnor och barn”. De som ska räddas först…

”Frågan är fixar du att ta hand om mig utan att tycka synd om dig själv. Fixar du att ta hand om mig utan att bli undergiven?”

Etiketter:
2016/12/07

Ras-Ister

Jag blir irriterad på att jag inte kan få ägna mig åt sådant jag älskar, dvs inte politik ”oro över samhällskroppen” som om inte oron över den egna skulle vara fullt tillräcklig.

Avskyr ju dessutom alla Carpe Diem texter som någonsin har målats på väggar och sängar och tak och ändå producerar jag själv dessa texter nu. Är slutet nära?  Usch, måste upphöra med detta.

screenshot-2016-12-07-00-57-59_instant

Borde väl heta TRAS-ister inte RAS-ister, med tanke på graden av trasighet hos dessa förvirrade utåtagerande själar? Nåja, skitsamma.

Sista.

oron

%d bloggare gillar detta: