Posts tagged ‘Lena Andersson’

2016/03/15

Förförnuftet

Källa: #2 Lena Andersson

Äntligen en människa som förstår vad livet och relationer handlar om. Fantastiskt rolig, briliiant, uppriktig! Bästa Lena Andersson!

Etiketter:
2015/10/07

Kärleksmissbruk

Obehaglig igenkännande upplevelse att slutligen läsa Lena Anderssons ”Utan personligt ansvar”. Denna bok är långt mer skrämmande och berör mig mycket mer än den förra ”Egenmäktigt förfarande”.

För en kvinna som inte är ute efter att leva i limbo är Olof Sten en ambivalent, krävande, tigande, undflyende, förnekande, avvisande, motsägelsefull, karaktärslös, opportun och känslomässig tjuv! (Vilket för övrigt kanske borde vara straffbart har jag ofta tänkt.) En man som bygger sitt svaga varumärke genom att verka otillgänglig. En man utan mod och förstånd att inse att han behöver psykoanalys. En slags egoistisk distraktion för att utjämna ojämnvikten på kärlekskontot till den han verkligen älskar, dvs den svala hustrun och sannolikt även till någon av hans föräldrar. Den ambivalens hans uppvisar beror nog inte på att han någonsin HAR något att erbjuda utan tvärt om, för att dölja att han är alldeles tom innanför sina murar.

I slutet av boken får vi veta hur denna gode Olof egentligen är eller snarare INTE är för han är TOM, liknöjd och utan ambitioner. Jag mår fysiskt illa av kärleksojämlikhet och parasiterande på oskyldiga människor, men kan inte låta bli att inse att skulden tyvärr ligger på Ester själv. Frågan är om det var rätt att offentliggöra sveket som hon gjorde, även om jag gott kan förstå hennes desperation över att få ett slut på sitt eget kärleksmissbruk. Olof Sten hade ju trots allt aldrig lovat något, utan tvärt om, detta fanns mest i Esters förhoppning och genom att hon fortsatte umgås enligt hans arrangemang så accepterade hon automatiskt avtalet. Kommer så narcissisten själv slutligen tvingas betala något pga sin otroliga förmåga till förträngning av eget ansvar? Mycket osäkert. Men att självmedicinera verkar inte vara en lösning, inte heller för denna Olof Sten.

”Hon visade honom att hans liv fanns i en bättre version, och för det hatade han henne.”

”Inget lyser så i neon som den förnekelse ingen har efterfrågat.”

 Så här skriver Agneta Pleijel i DN om boken: ”De som vill läsa om kärlekens plåga och tillkortakommanden får full utdelning. Också de som vill svära över Ester Nilssons hopplösa beteende, varför ger hon inte upp? Man kan säga att en originell sak med Ester är att hon verkligen 1) tror på en äkta kärlek, metafysik säger somliga och 2) in i det sista vill övertyga sin älskare om kärlekens värde.

I den meningen är romanen en sedeskildring: mitt i sedernas förflackning, övergivandets praktik i samlevnad och samtid samt värdenas urholkning, finns här en människa som försvarar ett värde. Hon är uppriktig och sann. Hon är en modern och föga metafysisk person. Det befängda är att hon helt saknar skydd mot sin älskares uppenbaraambivalens, som leder till småljugande, halvsanning och tigande. Genom det får han makten.I en mening är Olof Sten också sann: han är gift och tänker inte överge sin fru. Men utan tvivel är han också kåt på Ester. Läsaren tänker att han nog är en rätt snäll man som vacklar i sina skuldkänslor, ömsom mot Ester och ömsom mot frun. Ambivalensen är en stor kraft i erotiken (jag är helt på Esters sida här, många kvinnor och jag har attraherats av manlig tvetydighet). Hon ser att han inte vågar överge den och letar tolkningar. En dag ska hon lyckas, tänker hon, vilket får många smärtsamt underhållande scener till följd.Olof Sten, en medioker skådespelare, kan ses som en typisk (manlig) representant för oklar självinsikt, ambivalens, strutsbeteende och acceptans av emotionell och moralisk tankeoreda. Han är redan en klassiker. Han anser att ”verkligheten skapas genom yttranden”. Medan han spelar på landsortsscenerna och uppsöks av Ester, översätter hon Gottlob Frege – 1800-talsmatematikern och språkanalytikern som är den analytiska filosofins upphovsman.Den analytiska filosofin, den logiska empirismen, gick på 30-talet vidare till språkkritik och utvecklades på 50-talet (via Wittgenstein) till studiet av talhandlingarna eller vad folk säger i vardagslivet. Där, som i den här romanen, spelar de performativa satserna stor roll (satser som varken är sanna eller falska utan något annat). En föregångsman var cambridgefilosofen J L Austin, också nämnd här. Han förekommer nog inte i så många svenska romaner.

– – –

Ester Nilssons misstag är att hon ställer upp en logiskt felaktig premiss för förhållandet. Olof kommer att överge sin fru för den sanna kärlek hon erbjuder i stället för hans dubbelliv. Hon är kompromisslös, medveten – och blind. Hur boken slutar tänker jag inte berätta, men den radikala Ester gör vad jag aldrig vågat eller velat som älskarinna och tredje part. Gudskelov tar hon dock inte livet av sig som Goethes Werther, en avlägsen släkting.

Ester Nilsson – egensinnigt, klyftigt och livfullt framskriven av sin författare – har nämligen säkrat sig en plats i litteraturen som typ, fiktion och referenspunkt.

2015/10/06

Maktobalans

wpid-img_20141231_171854.jpg

Inget lyser så i neon som den förnekelse ingen har efterfrågat. Om att vara rädd för maktobalans. Inget lyser så i neon som den förnekelse ingen har efterfrågat.

2015/01/08

Tanken slog henne inte att han ringde för att boka av. Tillit fattades henne ännu inte.

”Tanken slog henne inte att han ringde för att boka av. Tillit fattades henne ännu inte.”

/Egenmäktigt Förfarande av Lena Andersson s. 59

2014/01/16

Byta sex mot kärlek en dålig affär

Isabelle Ståhl funderar kring boken Egenmäktigt Förfarande av Lena Andersson. Vinnare av Augustpriset 2013 i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.

Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.

Isabelle Ståhls analys (nedan) är bra. Hon säger det jag alltid sagt, men inte mött någon förståelse kring, någonsin. Boken handlar om ansvar för andra (ofta bräckligare) människors känslor och liv och ett eget ansvar och oförmåga att skydda sig själv. Men Hugo Rask våldtar inte. Hugo Rask behöver henne sexuellt, narcissistiskt och statusmässigt, som lekkamrat eller gosedjur. Ester Nilsson behöver honom för att känna sig värdefull. Relationen är omöjlig och problemet är Esters oförmåga att skydda sig eller att utnyttja och dra nytta av deras relation på motsvarande sätt. Problemet är att Ester försöker byta sex mot kärlek, vilket ju aldrig fungerar.

”Problemet är att hennes känsla av att vara verklig, värdefull och mänsklig helt tillintetgjorts när han inte utvecklat några djupare känslor för henne. Detta framställs ofta som en tidlös känsla, men jag tror att den är förhållandevis ny. Boken speglar ett modernt tillstånd då ekonomistiskt utbytbarhetstänkande präglar parrelationer, samtidigt som dessa blir allt mer avgörande för vårt identitetsbyggande.

Att bli avfärdad hotar hela Esters vara i världen, menar Brattström, och där är hon något på spåren: i dag tycks parrelationen vara en av få möjligheter för människor att etablera sig som värdefulla, grundade individer.

Det är i alla fall något som sociologen Eva Illouz argumenterar för i boken ”Why love hurts”. Hon driver tesen att förmoderna människor gifte sig främst av ekonomiska skäl och sociala konventioner, medan vi i dag gör det för att förverkliga oss själva och erhålla en varaktig känsla av att vara unika och värdefulla. Det är en känsla som blivit allt mer sällsynt i en tid då man är vad man gör, och det man gör i dag sällan är det samma som i går.

Under 1800-talet fanns en idé om maskulinitet som synonym med känslomässig stabilitet och förmågan att hålla löften. I dag uttrycks den i stället genom distans, autonomi och flyktighet, menar Illouz. Detta eftersom mäns sociala status beror mer på deras ekonomiska makt och yrkesmässiga framgångar än på deras roll som familjens överhuvud.Den kontroll män tidigare hade i hushållet har de överfört till sexualitetens område – det har blivit den yta där de kan uttrycka auktoritet och autonomi, genom att odla ett undanglidande och oförutsägbart beteende. Att lägga skulden för ytligare och allt mer objektifierande relationer på nätporren och RFSU:s stödmaterial, som Witt-Brattström gör, är en otillräcklig analys. Hon ser Ester Nilssons ”värnande om sin personliga kropp” som föredömligt, och verkar tro att individen genom självkontroll och noga kalkylerade säkerhetsåtgärder skulle kunna skydda sig från den ofrånkomliga utsatthet som relationer innebär. För några år sedan var jag relationsanarkist. Jag tilltalades av hur förespråkarna sade sig kunna minimera monogamins svartsjukeproblematik och utbytbarhetstänkande, men i efterhand tänker jag att relationsanarkin snarare var det ultimata nyliberala förtingligandet av relationer, en taktik för att försöka anpassa sig till marknadens osäkerhet och bli resilient.

Relationerna blev som företag som jag investerade i parallellt utan att verkligen våga känna något djupare. Jag plockade ut maximal vinst och avslutade projektet när det inte längre var lönsamt, i trygg förvissning om att det fanns något att falla tillbaka på. Ständigt behövde jag omförhandla mitt eget och andra människors värde. Allt handlade om att effektivisera och nyttomaximera. Och att aldrig bli lämnad helt ensam.”

%d bloggare gillar detta: