Posts tagged ‘Undran inför samhället’

2016/11/17

Mellanmjölken var tänkt som ett skämt

Om du vill vara en lycklig människa måste du missförstå ironi, mellanmjölken ett sådant exempel. Jag märker hur jag irriterar mig alltmer på samhället, alltså min ”undran inför samhället” blir alltmer påtaglig. Jag är inte sorten som blir lurad, men jag är å andra sidan sorten som nästan ingen lyssnar på. Vad är då de viktigaste principerna för oss människor? Någonstans att bo där du kan stanna även då du är sjuk och deppig. Någonting att äta och dricka varje dag. Böcker. Vin. Sjukvård när du verkligen behöver. Kärlek och gemenskap. Och att man får ”ta med sig hunden (läs även katten) med sig in i himlen”.  Jag tänker att vi inte begärt mycket, och att vi inte ens kan garantera detta för varandra och oss själva idag 2016. Det finns mycket rika människor som förväxlar pengar med kärlek. Någon sa att Trump är god för 50 miljarder. Orkar inte ens kommentera kopplingen till detta att samma man faktiskt lyckats bli president. Men det förstår ni alla att sådant är naturligtvis fullt möjligt. Alla kan för övrigt bli kända idag. Du behöver bara ha två saker. Pengar och så måste du sakna förmågan att se dig själv, alltså ”förmågan till självironi”. Det narcissistiska samhället blomstrar för fullt. Det finns också mycket kärleksfulla människor som inte kan ta betalt. Det är fel, för människor som förväxlar pengar med kärlek har absolut PENGAR, så det är okej. Det är även okej att dricka standardmjölk, alltså FET MJÖLK. Tack för mig för dagen. Jag hatar människor. Iallafall i detta nu. Förväxla mig inte med så korkade och förtvivlat osympatiska och ängsliga varelser i mellanmjölkens land. Ps. Nej, har inte blivit högerextrem. Och tack för Lilla Drevet.

Annonser
2015/03/26

Kat (-astrof)

Igår dog min bästa kattvän, Smuckus. Jag gjorde allt för honom. Han var klok som en uggla och go som en nallebjörn. Herre gud, hans namn stavades lojalitet. En mycket ovanlig egenskap bland oss människor, särskilt hos det manliga släktet tyvärr. Han var som en hund i kattkläder – en mycket klok hund som inte luktade hund. Orkar inte gå in på varför och hur han dog för det var för hemskt. Jag saknar honom så det skär i hela kroppen, och jag upprepar som ett mantra att han har det bättre där han är. Han led och fick nästan inte luft och jag fick välja att låta honom sövas för att slippa lida mer. Djursjukhus är hemska för oss vanliga som älskar katter men inte älskar pengar fullt lika mycket. Jag skulle faktiskt sträcka mig så långt som att säga att hela den kommersen är SINNESSJUK. Känslan när man desperat kommer in med sitt lidande djur är ungefär som en scen ur Kafka eller då man ska köpa en, låt säga, mobiltelefon. Allt kostar osannolikt mycket pengar. Allt låter bra och fantastiskt i början och slutar i en katastrof. Skillanden är bara att man inte BEHÖVER en mobiltelefon, medan man det andra är mer av denna art. Djursjukhusen är vinstdrivande och alla djur som inte begåvats med en välbärgad ägare kan hälsa hem i ett sådant läge. Det finns två val. Bli frisk på vatten, mat och penicillin eller få en spruta narkosmedel i överdos. Alla övriga åkommor kräver dyra behandlingar och undersökningar och därmed försäkringar eller hemskt mycket pengar på banken. Detta innebär i förlängningen att husdjur är en statussymbol, som en handväska, ett lyxigt hus eller en glammig bil. Det borde finnas fondmedel (privat eller skattefinansierade) för djur utan ägare med pengar. Varför ska dessa djur behöva lida för orättvisor vi människor inte lyckats reda ut trots vår enorma intelligens. Eller är det djuren – katterna och hundarna – som borde styra världen?

wpid-IMG_20121213_092844.jpg

2015/03/03

Övning för desperata

Jag lyssnar ju på Filosofiska Rummet på P1 och där pratar de ofta om identitetsskapande. Tänkte att jag skulle göra en sådan övning, kanske blir jag tydligare då, åtminstone för mig själv. Ska därför lista några bra och några mindre bra saker jag gjort de senaste dagarna. Vi får se hur det går.

Bra saker:

  • Efter åratal av tvekan köpt en bh i MIN EGEN storlek från England – mycket bra sak
  • Hjälpt en liten pojke att återfinna sin mamma
  • Köpt fina kläder till min dotter
  • Gosat jättemycket med mina katter
  • Visat lägenheten för ett filmbolag för inspelning av ny långfilm
  • Färgat mitt hår fantastiskt bra i den perfekta guldkopparpastellnyansen för 100 kr istället för 2000 kr hos frissan
  • Gjort två nya lampor/installationer: ”Fifty-shades-of-nothing”

Mindre bra saker:

  • Somnat på biblioteket kanske inte katastrof men ändå varför inte sova på nätterna ?
  • Tvångsmässigt skjutit upp allt som heter arbete och skapande – usch !
  • Visat hur oerhört irriterad jag blir av människor som lådsas att jag inte finns
  • Rakat ögonbrynen med en elektrisk benrakningsmaskin – inte en bra idé – men det gick bra konstigt nog
  • Tänkt undergångstankar om mig själv att jag är mest lik Komadoran, i Emil ni vet, och sådant tramsigt
  • Druckit mer vin än min känsliga kropp någonsin klarat utan att få migrän (pms)

Usch, ni ser vilket elände jag har. Nu ska vi se om min identitet kommer visa sig snart. Spännande.

2015/02/24

Det problematiska i att beskriva sig själv

Vem är jag? Det kan man verkligen fråga sig/mig. Ska man egentligen förvänta sig att få en rättvisande bild som svar på en sådan oerhört komplex fråga? Jag tror inte det. Jag tänker att vi ofta är dumma nog at förvänta oss av varandra att vi ska vara NÅGOT som med ett par ord går att beskriva, men hur då? Att vara någon kanske i själva verket innebär att man inser att ingen är någon utan andra, dvs kärlek, och att Du själv är absolut sämsta personen för uppgiften att just beskriva dig själv? Jag tänker att ju större en människa är desto svårare är det att måla av hen i en bild. Ju större en människa är desto mer förflyttas fokus ur fokus och kan vid en snabb anblick faktiskt ofta ge ett förvirrat intryck. Själv kan jag inte trots stora ansträngningar sätta fingret på vem jag är? Jo, jag är ensamstående mamma, utbildad varumärkesstrateg, civilekonom med projektledarexamen, konststudier och storasyster men är det egentligen så intressant? Säger det något om mig? Jag vet inte. Det svåra i att beskriva sig själv är att det man vill beskriva alltid ändrar skepnad. Jag vilar mig i detta och accepterar kaosteorin. Det som egentligen mest utmärker mig är de avtryck jag kanske kan göra hos någon. En annan människa som blir glad. Det som är jag är det eventuellt motsägelsefulla i att vara arg, frustrerad, fattig, stark, kreativ och kompetent fast samtidigt vilja ha LÅÅÅÅNGSAMT SEX i suddigt glittrande motljus med dig NU!

Morran_instant

2015/02/15

Fresh meat = Dubbelmoral i vacuumförpackning

tumblr_ljlja8Yn4G1qelky8

Mäns efterfrågan möjliggör detta. Förtydligande: VISSA mäns efterfrågan och de andra männens tystnad möjliggör detta.

Vidrig människosyn. Köpa och konsumera levande människor. Hur ”tänkte” ni där?

2015/02/11

Kanske kommer våren igen…?

2015-02-10 23.10.56

Jag är ju halvdansk så jag gick till ”Dansken” på Andra Långgatan efter mina 12 timmars skönhetsömn. Mysigt ställe med overkligt snäll personal som frågar hur man mår för att man ser så förtvivlat ledsen ut. Jag som försöker dölja det bakom ett tjockt lager smink. Det gick ju sådär. Gulligt och fint tycker jag iaf. Denna gången när livet känns fruktansvärt tungt så vet jag iaf att det inte är något som kommer vara farligt eller livshotande, och att det ofta reder ut sig en vacker dag. Dessutom vet jag också att jag inte är ensam, vilket också är en liten tröst i allt elände. Jag försöker boka tid hos en läkare, det är ju inte så lätt tydligen. Det krävs remisser, remisser, remisser. Ibland känns det enklaste att bara bli påkörd på något sätt så man hamnar i rätt fil direkt, men det verkar göra så himla ont dessutom blir man säkert ful efteråt så jag får kämpa med telefonköerna och den fullständiga förvirringen i vården en stund till. Jag borde ha skickat in mina arbetsprover till ett par ställen, men inte förmått det, kanske idag tänker jag varje dag. Kanske idag… Kanske imorgon. Kanske kommer våren igen…? Det brukar den ju göra.

2014/01/16

Byta sex mot kärlek en dålig affär

Isabelle Ståhl funderar kring boken Egenmäktigt Förfarande av Lena Andersson. Vinnare av Augustpriset 2013 i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.

Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.

Isabelle Ståhls analys (nedan) är bra. Hon säger det jag alltid sagt, men inte mött någon förståelse kring, någonsin. Boken handlar om ansvar för andra (ofta bräckligare) människors känslor och liv och ett eget ansvar och oförmåga att skydda sig själv. Men Hugo Rask våldtar inte. Hugo Rask behöver henne sexuellt, narcissistiskt och statusmässigt, som lekkamrat eller gosedjur. Ester Nilsson behöver honom för att känna sig värdefull. Relationen är omöjlig och problemet är Esters oförmåga att skydda sig eller att utnyttja och dra nytta av deras relation på motsvarande sätt. Problemet är att Ester försöker byta sex mot kärlek, vilket ju aldrig fungerar.

”Problemet är att hennes känsla av att vara verklig, värdefull och mänsklig helt tillintetgjorts när han inte utvecklat några djupare känslor för henne. Detta framställs ofta som en tidlös känsla, men jag tror att den är förhållandevis ny. Boken speglar ett modernt tillstånd då ekonomistiskt utbytbarhetstänkande präglar parrelationer, samtidigt som dessa blir allt mer avgörande för vårt identitetsbyggande.

Att bli avfärdad hotar hela Esters vara i världen, menar Brattström, och där är hon något på spåren: i dag tycks parrelationen vara en av få möjligheter för människor att etablera sig som värdefulla, grundade individer.

Det är i alla fall något som sociologen Eva Illouz argumenterar för i boken ”Why love hurts”. Hon driver tesen att förmoderna människor gifte sig främst av ekonomiska skäl och sociala konventioner, medan vi i dag gör det för att förverkliga oss själva och erhålla en varaktig känsla av att vara unika och värdefulla. Det är en känsla som blivit allt mer sällsynt i en tid då man är vad man gör, och det man gör i dag sällan är det samma som i går.

Under 1800-talet fanns en idé om maskulinitet som synonym med känslomässig stabilitet och förmågan att hålla löften. I dag uttrycks den i stället genom distans, autonomi och flyktighet, menar Illouz. Detta eftersom mäns sociala status beror mer på deras ekonomiska makt och yrkesmässiga framgångar än på deras roll som familjens överhuvud.Den kontroll män tidigare hade i hushållet har de överfört till sexualitetens område – det har blivit den yta där de kan uttrycka auktoritet och autonomi, genom att odla ett undanglidande och oförutsägbart beteende. Att lägga skulden för ytligare och allt mer objektifierande relationer på nätporren och RFSU:s stödmaterial, som Witt-Brattström gör, är en otillräcklig analys. Hon ser Ester Nilssons ”värnande om sin personliga kropp” som föredömligt, och verkar tro att individen genom självkontroll och noga kalkylerade säkerhetsåtgärder skulle kunna skydda sig från den ofrånkomliga utsatthet som relationer innebär. För några år sedan var jag relationsanarkist. Jag tilltalades av hur förespråkarna sade sig kunna minimera monogamins svartsjukeproblematik och utbytbarhetstänkande, men i efterhand tänker jag att relationsanarkin snarare var det ultimata nyliberala förtingligandet av relationer, en taktik för att försöka anpassa sig till marknadens osäkerhet och bli resilient.

Relationerna blev som företag som jag investerade i parallellt utan att verkligen våga känna något djupare. Jag plockade ut maximal vinst och avslutade projektet när det inte längre var lönsamt, i trygg förvissning om att det fanns något att falla tillbaka på. Ständigt behövde jag omförhandla mitt eget och andra människors värde. Allt handlade om att effektivisera och nyttomaximera. Och att aldrig bli lämnad helt ensam.”

2013/08/13

Jag älskar min kropp!

56131-800w

Steven Meisel – Photographer

© Ingrid Ribelli

true_marilyn

”Jag vill passa på att berätta att jag älskar min kropp. Jag vet, SKITKONSTIGT med tanke på att jag inte väger 45 kg. Men fatta så kul jag har i den, roligt med röv, roligt med tuttar, roligt att gå, knulla, stå och dansa. Tro mig, världen blir inte vackrare genom att svälta. Och så kanske systerskapet vinner i slutändan och manssolidariteten dör en plågsam död.

PUZZZZZZZZZZZZZZZ”

Undebara Kakans ord. Värda att upprepa.

gil-elvgren-phone-a-vision-1969-1356182400_b-pola

2013/07/04

Ett par strumpor

image

image

2013/04/29

En kollektiv onani som ger allt mindre kickar

Narcissismen – det osedda barnets dödsångest!

93050-pola

En paradoxal värld. Den virtuella bekräftelsen har uppstått i en värld där en av de sju dödssynderna tycks vara att visa att man behöver andra människor för att må väl. De sociala medierna härskar över våra liv likt en jättelik kollektiv onaniapparat som ger allt mindre kickar alltmedan vi människor blir allt sämre på att ta hand om varandra genom innerliga möten.

På Facebook kan vi berätta om våra känslor som vi inte vågar visa i verkliga livet. Det blir legitimt att visa våra ”futtiga” upplevelser i vardagen. Som att vi ska äta lunch, dricka en kopp kaffe eller bara har vaknat även idag!

Alex ställer frågan i showen kring vad som är ok att dela och vad som inte är det. En enhällig publik  tycker INTE man ska dela sin rykande färska utplockade binnikemask eller sin bebis lösa avföring. Jag är mer tveksam. Allt utom det som exploaterar andra människor tycker jag ska vara ok att glädjas över i gemenskap med andra likasinnade. Problemet är att publiken vill något annat än dess underhållare. Vi föraktar dessa känslomässiga offentliga onanister (projektion) och var och en av oss tänker i hemlighet mest på den egna utlösningen. Alla som har utrustats med ett förnuft inser att denna ekvation inte kommer gå ihop.

Underhållare utan publik (followers) finns inte!

När denna lockelsens magi upphör behöver vi något nytt – en ny drog som får oss att slippa känna den existensiella ensamheten flåsa oss i nacken.

Vi vill alla känna att vi tillhör en flock där vi är älskade som vi är – känna känslan av sammanhang (KASAM). Det narcissistiska samhället tillåter oss inte att ge uttryck för detta behov utan att skämmas. Det bör man ordna med hjälp av andra mindre osjälvständiga metoder. Det är inte ok att be grannen att stanna upp då man behöver berätta att man är orolig för sin gamla senila mamma, den äkta mannens misstänka otrohetsaffärer eller impotens eller om undulaten är krasslig.

Tomheten som skapas kring människobarnet då hon inte får känna sig älskad och sedd av sina narcissistiska föräldrar söker sina substitut på nätet – ett  narcissistiskt uttryck för denna längtan efter bekräftelse – en kollektiv onani som ger allt mindre kickar.

Alex är du Jesus?

Isåfall har du mycket att göra nu för vi är alla bara väldigt olyckliga osedda barn.

2013/03/05

Ett hem ingen rättighet

image-6-polaimage-polac3918f7b58d61ae383939ce386804861-polaimage-4-polaimage-1-pola

En drömlägenhet. 40 kvm. 2 000 000 kr. Kontantinsats 300 000 kr. Det blir för många blott en dröm.

Många människor har ingen bostad alls. Psykiskt sjuka, missbrukare, eller bara ung och utan bemedlade föräldrar. I Göteborg skriver FAKTUM att det är 3400 hemlösa, troligen är det fler.

Vem tjänar på detta? Varför är en bostad inte en rättighet som sjukvård och grundskola? Vem kan tänka sig ett liv utan bostad? Vem blir man då? Ett jagat djur?

För att stödja de hemlösas rätt till ett värdigt liv kan man stödja FAKTUM genom deras kampanj ”FAKTUM HOTELS”

http://www.faktumhotels.com/

 

2012/12/01

Jag vill ha allt?

image

2012/11/29

Posten borde skämmas idag

image

2012/09/07

Och det tycker hon är skönt

argrynkan_instant

– Vet du vad?

– Hemma på min gata i stan där bor (bodde) en fru och hon har sålt alla sina ungar för 25 öre styck.

– Och det tycker hon är skönt.

2012/06/05

Den hotfulla kvinnligheten

 

Varför fryser vi fortfarande på 2010-talet ut kvinnor som vågar stå för sin kvinnlighet och sexualitet? Varför väljer vissa fortfarande att dela in kvinnor efter epiteteten madonna  eller hora, trots att dessa stereotyper inte existerar? Varför får en kvinna på de höga posterna i näringslivet inte se ut som Marilyn Monroe? Varför måste hon klä ut sig till man? Är det för att cementera maktstrukturer? För att kvinnor ska hålla sig på mattan? Vem tycker i så fall att detta gynnar utvecklingen? Jag bara undrar.

2012/06/03

Varför vissa kvinnor väljer att kalla andra kvinnor för horor

Kan man se på en människa utanpå vilka värderingar hon har? Kan man döma ut en människa utan att ha ha tagit sig tid att prata och försöka förstå henne? Högutbildade kvinnor som uttalar sig nedlåtande om andra kvinnors självuttryck, sätt att klä sig, hävda sina åsikter eller sexualitet, gör det för att de känner sig hotade och det omöjliggör i förlängningen kvinnans frigörelse. Att som kvinna kalla en annan kvinna för ”hora” bara på grundval av hur hon ser ut handlar bara om kvinnoförakt, inskränkthet, dumhet och rädsla. Om alla kvinnor skulle uppmuntra oliktänkande och mångfald skulle vi vara mycket starkare idag. Alla människor har ett lika värde oavsett klädstil, hudfärg, sexualitet eller åsikter. Fördomar som dessa hotar den kvinnliga frigörelsen och cementerar dumhet väl dolt bakom fina titlar.

 

When I’m good, I’m very good. But when I’m bad I’m even better. – Mae West

 

Bild

2012/05/10

Marilyn varför var dina ögon ledsna?

image

image

image

image

image

Kanske svaret finns i någon av de böcker som skrivits om hennes liv?

2012/01/25

Smoking kids

Jaha.

Manipulerade bilder av den belgiska fotokonstnären Frieke Janssen skapade för att få oss att regera på att det fortfarande finns barn som röker där ute.

2008/10/24

Tryggheten en illusion – hemlösheten lurar bakom krönet

Park Aveny i regi av Tobias Theorell, text av Lucas Svensson, Göteborgs Stadsteater.

Samtidstragedi om hemlöshet och förgänglighet (* * * * *) Fem stjärnor!

Pjäsen utspelar sig under två bokmässor den första 1998, den andra 2001. Huvudpersonerna är Ell som är bokförläggare och hennes psykotiska syster Sou och Ells alkoliserade man Martin. Sou tycker att hon ser döda människor på stan. Martin är kritisk till allt Ell företar sig allmänhet och bokbranchens snobbighet i synnerhet. Ell lanserar Adam som är den nya unga förmågan. Han skriver böcker om ondska och vårt behov av skräck. Adam och Sou inleder ett förhållande och Sou blir med barn. Martin predikar för Adam och Adam ser upp till Martin.

Scenografin som är gjord av Sven Dahlberg är underbart suggestiv. Uppbyggd som en snurrande karusell med dörrar där skådespelarna kommer och går genom dörrar och luckor. Formspråket är enkelt och rent och skådespelarna lyfter verkligen här. Jag har aldrig sett något liknande i teatersammanhang. Verkligen snyggt.

Under andra akten förflyttar sig karaktärerna och tillstånden. Martin super ihjäl sig och Adam blir ett arrogant svin. Han övertar Martins åsikter och stil och ger ut böcker som handlar om Martin och Ells liv. Ell får reda på att Martin hela tiden älskat Sou och börjar dricka; hon övertar Martins alkoholism. Sou blir frisk och Ell blir tokig. Den kidpussande glamourösa, framgångsrika, ständigt leende Ell är nu plötsligt helt ensam. Alla hennes vänner undviker henne. Det är så tragiskt. Ell har plötsligt inget av det hon trodde hon hade. Hon har inget företag, inga pengar, ingen kärlek, inga vänner, ingen man, inget hem och hon är gravt alkoholiserad.

Det man tror man har och där man tror man hör hemma kan plötsligt vara borta. Tryggheten, pengarna, hemmet, vännerna kärleken, allt kan vara borta i ett trollslag. Tryggheten är en illusion och hemlösheten lurar bakom krönet.

2008/05/03

Många barn ska man ha


© Ingrid Ribelli

%d bloggare gillar detta: